Stefan Simchowitz, som är en kontroversiell men utomordentlig konsthandlare, ringde och sa att han inte skulle hinna åka över London för att besöka min ateljé, och föreslog istället att ”Du kan väl skicka in några bilder till mig av det du gör” Jag var förkrossad. Ett studiobesök, på plats hos mig, kommunicerar så mycker mer än bara bilder. Processen och miljön i min studio avslöjar min själ, och jag ville såklart dela mer än digitala bilder av mina målningar. Jag behövde en annan lösning.
Med hjälp av min mobilkamera och et VR-headset, skapade jag en ”studio för icke-besökare”, och skickade sen över headsetet tillsammans med stort lass av mina tavlor till Simchowitz på Dorchester Hotel. Med virtuell verklighet kan man transportera konstverk till betraktaren, och låta magin jobba.
Många inom konstvärlden vet inte hur man använder VR…än
Sedan jag gjorde min ”studio för icke-besökare” har virtual reality gett sig in på ett traditionellt men besvärligt område där många inom konstvärlden knappt vet vad det är. Några kanske har provat på tekniken, men det är knappast någon konsumentelektronik som alla har än. Enkelt förklarat är virtual reality inte mer komplicerat än en mobiltelefon som sätts in i ett VR-headset, en låda som innehåller linser som du titta genom. Mobilen kör sen ett program som kan vara ett konstverk eller YouTube-video som sedan visas för att ge tittaren en uppslukande upplevelse. Det finns även kraftfullare VR-headset som kopplas till en dator som exempelvis Oculus Rift som görs av Facebook.
Men enkel VR kan också göras extremt billigt där du stoppar in telefonen i en pappkartong som också innehåller en plastlins. De cardboard-headseten kan du hitta för någon hundralapp i närmaste affär. Innehållet till dessa headet kan också spelas in med en 360-kamera, som sedan gör det möjligt för tittaren att titta runt i 360 grader i det som filmats. 360-kamerorna som blir allt billigare, har dock tidigare inneburit mycket tekniskt och tidskrävande arbete för att sy ihop 360-graders upplevelserna. Men numer görs detta automatiskt. Alternativt kan även VR-miljöer också skapas med hjälp av 3D-grafikprogram, men det kräver en del förkunskaper. Som ett resultat av detta är det vanligt att konstnärer som är intresserade av VR samarbetar med tekniska experter.
VR är både plattform och medium för konst
Inom konstvärlden idag fungerar VR på två olika sätt. Tekniken blir både en plattform för att visa upp konst, och ett medium att skapa i. När jag delar med mig av min egen studio via ”studio för icke-besökare” använder jag VR som en plattform, dvs ett tekniskt verktyg som gör det otillgängliga tillgängligt. På samma sätt har både New Yorks Guggenheim och Londons Courtauld Gallery virtual reality-turer i sina samlingar. Användare kan se konstverken som om de var fysiskt närvarande på plats, och där uppleva verken tillsammans med ljudinformation om konsten och konstnärerna.
Men som vanligt när man digitalisering ett konstverk och sedan flyttar det från ett medium till ett annat, stöter man på fallgropar. En målning som visas på en webbplats har bytt storlek, skala, färg, dimensioner, och mest av allt tappat sitt sammanhang. En skulptur som delas i VR går igenom en liknande förvandling, och betonar de komplikationer som finns när offentliga visningar görs i digitala miljöer. VR blir därför inte bara en teknisk plattform för att dela konstverk till fler, utan också ett medium där exempelvis betraktarens rörelser, interaktivitet och förmågan att förflytta betraktaren från sammanhanget blir viktiga saker att fundera på.
VR tar bort mellanhanden mellan konsten och betraktaren på gott och ont
Som medium och en plattform gör VR att betraktaren sätts i centrum för upplevelsen, som härmar, men inte helt replikerar vår normala upplevelse av världen. Virtuell verklighet kan i högsta grad ”ta bort mellanhanden” mellan verket och betraktaren oavsett om det är konstnären själv, galleriet eller museet som agerar, och därmed väcks även frågor om sammanhang och kontroll.
Det är delvis detta som definierar virtuell verklighet och också gör tekniken till den perfekta plattformen för vår selfie-centrerad kultur. Virtual reality intensifierar känslan av att vi är i centrum av universum, och att våra personliga erfarenheter är avgörande för förståelsen av konst, vilket inte behöver vara fel även om det begränsar språken till de som förstår det. En av konstens stora kulturvärden är dess förmåga att sätta oss i kontakt med den annorlunda, egendomliga delen av världen som andra människor har känt det. En subtil påminnelse om att vi inte alls delar upplevelsen och förståelsen av världen på samma sätt. En sådan påminnelse stör oss, men utökar och utvecklar oss samtidigt.
Min övertygelse om att konstens värde är djupt kopplad till olikheter delar jag med Alain Servais, en konstsamlare i Bryssel. Medan Servais citerar problem med stabilitet och bevarande när det gäller hinder för att samla konstverk i VR, konstaterar han också att, som med alla medieformer så vill konsten uttrycka något bortom dess egen form.
Och, just detta är utmaningen för konstnärer som arbetar med virtuell verklighet idag. Hur man gör en aktiv inriktning mot jaget i ett konstverk som rör sig bortom den hype runt VR som finns idag? Förbi underhållning i sfärerna som skiljer konst som kultur? På vilket sätt kan ett medium som VR som tydligt förstärker betraktarens status också påminna oss om att världen är mycket större än det vi uppleveler? Det ska bli oerhört intressant att följa detta vidare.
Artiklen är ursprungligen publicerad på Whitewall. Översättning och publicering på vrsverige.se är gjord i samarbete med Sky Art Media, New York
