Ett av de områden som virtuell verklighet kan påverka är människors förmåga att känna empati. Idag finns det redan flera projekt som sysslar med hur vi kan anknyta till andra människors upplevelser och tillstånd genom att sätta på sig ett VR-headset. Låt oss först definiera vad empati är, för att sedan kunna förstå vad dessa projekt vill att åstadkomma.
Empati är närbesläktat med ordet sympati
Sympati är när du kan förstå dig på en annan persons upplevelse.
Empati är när du kan känna en annan persons upplevelse.
Att känna empati gör du när du själv upplever och känner det som händer för någon annan. En av anledningar till att empati fungerar är för att din hjärna har spegelneuroner. Dessa ”speglar” vad du observerar hos andra som om du själv upplevde det. Dessa hjärnceller utlöses när man observerar andra och är en nödvändig färdighet för social interaktion och lärande. Vissa neuroforskare tror att denna process kan användas i VR för att skapa empati och bygga anslutningar som rör sig fritt oberoende av klyftor som ras, kön, ålder och klass.
Empati är lättast att känna för en närstående men behöver tränas upp när det gäller personer utanför denna sfär. Precis som en muskel, så växer empati när man tränar på den. Frågan då blir hur tränar man upp empati?
Empathy at Scale hos Stanford University
Stanford University har under ledning av Jeremy Bailenson skapat Virtual Human Interaction Lab där det stora projektet är ”Empathy at Scale”. Här låter man testpersoner sätta på sig en Oculus Rift och där uppleva simuleringar av annorlunda livsöden. I ett specialdesignat rum som förstärker upplevelsen får man leva sig in i flera scenarion, bland annat hur det är att vara hemlös, ha en annan hudfärg, vara färgblind, se sig själv som äldre eller att vara funktionshindrad.
VR-upplevelsen där du är hemlös består av fyra delar där du förlorar jobbet, blir utkastad från lägenheten, bor i en bil för att slutligen sova på en buss för att slippa gatan. Under hela upplevelsen får du uppleva hur andra reagerar på dig som hemlös, med blickar, ord och ändrade beteenden.
Läs mer: Immersiv journalistik ger oss en bättre värld
Denna VR-upplevelse jämförs sedan mot hur ens predisposition för empatisk förståelse förändras jämfört med om du istället läser statistik om hemlöshet, läser en verklighetsbaserad historia eller ser en simuleringen på vanlig skärm. Resultaten visar att genom att uppleva en annan persons perspektiv som sitt eget i VR, leder det till mer empatisk förståelse och vilja att hjälpa andra utifrån de simuleringar som de har upplevt.
I en annan del av projektet jobbar man med att få människor att ändra sina vanor. I simuleringarna kan man uppleva sin miljö och se i sig själv i en spegel som äldre, vilket i sin tur leder till att man vill ta bättre hand om sig själv, exempelvis ekonomiskt. Trots att grafiken inte är fotorealistisk är det redan tillräckligt för att människor ska anamma nya beteendesätt. Liknande observationer har gjorts i en annan studie där man fick vara en superhjälte. I efterhand blev testpersonerna mer hjälpsamma även utanför studien.
De har även experimenterats med simuleringar som berör projekt med miljökoncept som skogsförstörelse och försurning av havet. Exempelvis simulering om av trädfällning ledde fram till att deltagarna minskade på sin pappersanvändning. På liknande sätt är tanken att genom att uppleva hur det är att vara en korall på havets botten och där se hur havets miljö långsamt degraderas, öka sin förståelse för konsekvenser av hur vi lever och handlar i miljöfrågor. Trots att en sådan upplevelse är virtuell och icke mänsklig, kan det göra miljöbegrepp mindre abstrakta. Det blir helt enkelt lättare att ta till sig komplicerade begrepp än att läsa bara läsa text och statistiksiffror.
Det som gör Stanford University forskning inom området annorlunda är att de från början försöker se till att ha stor mångfald på testpersonerna, men även se hur empatisk mottaglighet håller i sig över längre tid. Dessutom utvecklar man hela tiden scenarion där empati kan testas.
Enligt Jeremy Bailenson, som länge jobbat för att hitta goda krafter hos virtuell verklighet, så har denna utforskning som mål att påverka människor till att vara positiva influenser i den miljön de utsätts för.
BeAnotherLab
Det är inte bara universitet som är intresserade av hur de kan inverka på människors förmåga till empati. Konstnärliga kollektivet BeAnotherLab började med en konstinstallation “The Machine to Be Another” som utvecklats med stöd från Media Lab Hangar och Univeristat Pompeu Fabra i Barcelona. Installationen inrättades på L’Estruch Cultural Center i Sabadell, Spanien, och med bas i neurovetenskaplig forskning så ville de utforska om man kan öka den empatiska responsen människor emellan genom att låta dem gå in i varandras identitet.
Philippe Bertrand, Daniel Gonzalez-Franco, Christian Cherene och Arthur Pointeau som är de ideologiska grundarna, anser att synen på vår egen identitet baseras på vår relation med andra människor och vår sociala miljö. Det handlar om hur människor ser oss, hur vi agerar och interagerar med dem, och vilken självbild vi projicerar både på samhället och oss själva.
Genom sin installation “The Machine to be Another” får man uppleva exempelvis hur det är att vara kvinna, man, annan hudfärg, vara rullstolsbunden och mer. För att få projektet att fungera så hackade man en Oculus Rift så att det gav testaren en direkt vy från ett annan headset som satt på en artist. Artisten synkroniserade sedan sina rörelser med testarens och det var artistens röst som hördes i lurarna. Resultatet blev att istället för att man fick en digital avatar så fick du uppleva hur det var att vara i någon annans kropp.
I en av installationerna fick en mor och dotter byta position med varandra. Mamman kunde där får en bättre inblick i sin dotters konstskapande genom att följa hennes rörelser genom VR-headsetet. I en annan installation fick man följa en flyktings berättelse, där Youssoupha, en invandrare från Senegal som bor i Spanien, synkroniserade sina rörelser med testaren samtidigt som han berättade om sin barndom och migration till sitt liv i Spanien.
De två olika rullstolsbundna installationerna bestod i att man fick sitta i ner i en rullstol samtidigt som headsetet visade hur en rullstolsbunden kvinna rör sig runt i en annan stol. Under tiden berättade hon om de hinder som rullstolsbundna behöver gå igenom i sin vardag. I den andra upplevelsen fick man se hur en rullstolsbunden dansare får se en annan dansare utföra en föreställning.
Sista installationen som också fick väldigt mycket uppmärksamhet innebar att två personer bytte kön med varandra.
Denna typ av ”kroppsbyte” ger en verkligt taktil sensation jämfört med de haptiska enheter som ibland används i neurovetenskapen för att öka inlevelser. Det är också de detaljerade gesterna (t.ex. fingerrörelse) som bidrar ännu mer till känslan av att man är en annan människa. Detta tar även teater och den konstnärliga aspekten till en ny nivå genom att man verkligen använder sig av spegelneuroner för att förkroppsliga berättelser. Idag har projekten utvecklats till en forskningsenhet där forskare och psykologer kan samarbeta inom områden som sociala neurovetenskaper, konflikthantering, terapi, könsidentitetsfrågor och utbildning. Hela projektet är från början gjort som open source och deras hack ligger under Creative Commons för att fler ska kunna återskapa dessa simuleringar.
LÄS MER: 10 st 360-videos du måste se (bästa VR-filmerna)
Within
En av förespråkarna om möjligheterna med VR och ökad samförstånd och empati är grundaren till Within. Vi har tidigare berättat om Chris Milks bidrag till att försätta dig i någon annans perspektiv genom hans arbete med New York Times och FN. Milk är en framgångsrik regissör som var en av de första som såg potentialen med storytelling i VR, och där hans egen TED talk om ämnet har setts av över 1,3 miljoner.
Tillsammans med Aaron Koblin har Chris grundat Within och systerbolaget Here be Dragons, som skapar premium VR-innehåll och anses som en av de främsta inom filmskapande idag. Deras VR-filmer är oftast underhållande och informativa men det främsta bidraget är att teamet utvecklar strategier för hur man berättar historier med VR. Många av Withins dokumentära filmer inriktar sig på att inte enbart visa upp men också förflytta tittare till miljön man bill berätta om. I Clouds Over Sidra så är det inte genom filmen som man får uppleva ett syriskt flyktingläger, utan det är att genom lyssna på och följa runt med Sidra, en 12-årig flicka som befinner sig i flyktinglägret Za’atari i Jordan.
Filmen skapades för FN och visades upp under World Economic Forum under 2015 med syftet att visa upp upplevelser av utsatta samhällen direkt för beslutsfattarna. Helt enkelt för att skapa en djupare inlevelse och förståelse innan viktiga besluten ska tas tas. Andra filmer inom området som de skapat är “My Mothers Wing” där man får följa en mors kamp i Gaza och den sorgen hon bär på efter att hennes två barn dött i en attack.
Within rör sig inom det vi kallar för VR-journalistik för att bidra till större förståelse för vad som händer på andra platser runt om i världen, och därfmed bidra till en mer empatisk respons hos tittaren. I Withins samarbete med VICE så gjorde de även den första VR-nyhetssändning om Millions March i New York, där 60.000 New Yorkers protesterade mot rasprofilering av polisen.
Chris Milk uttalar sig ofta om att VR är en maskin, men den verkliga kraften med virtuell verklighet, är att den kopplar samman människor med andra människor på ett genomgripande sätt som han inte har sett tidigare i andra medier. VR-berättelser kan efter de har upplevts påverka människor på ett djupare plan, som bärs inom en på samma sätt som favoritfilmer och böcker gjort tidigare.
Kritik av VR som empatimotor
Samtidigt som Sheryl Sandberg, Facebooks COO, pratar om VR som en empatimaskin så finns det kritik om det verkligen är möjligt. Mångfaldsfrågan finns även här, från enkla saker som vilken storlek det ska vara på olika headseten till hur och vad det investeras i inom VR-branschen i stort. Kritiken har även handlat om denna empatiträning verkligen är riktig empati, eller något annat. Det visuella representerar bara de fysiska förhållanden av en annan person. Det är ett sätt att uppleva andra människors situationer, men kan aldrig återge den inre tillståndet hos en människa och känslorna som följer.
När man följer en annan persons liv på detta sätt, kan man inte se deras eget ansikte. Detta kan kan bidra till sämre informationsinhämtning för hjärnan och ett problem som gör att man inte kan uppleva någon annans tillstånd till fullo. Att även bara uppleva en kort stund i en annans persons liv återger såklart heller inte deras totala upplevelse och reaktioner i olika situationer. Men som helhet kan det ge en generell förståelse för komplexa problem. Större inlevelser är i grunden dock inte empatiökande i sig, då det kräver att den som betraktar fortsätter att tolka simuleringen utifrån sin egna inre konversation och emotionella filtrering.
VR som psykologisk tortyr
BeAnotherLab har dock öppnad uppför en helt annan typ av diskussion, då projekten har visat att mer empati lika väl kan bidra till att orsaka psykologisk smärta. Och på sätt som kan vara lika traumatiserande som om man upplevt det själv.
Misstanken om att militära användningsområden av VR som förhörsteknik känns långt ifrån omöjligt, speciellt om man ser tillbaka på historier militärens roll inom teknologisk utveckling. Liksom vilken annan teknik så kan också VR användas i olika syften. Att använda den för empatiträning kan göra lika bra som desensibilisering. Tortyrtanken kommer från att man i VR även kan försätta människor i situationer som kommer att kännas verkliga. Att uppleva detta frivilligt är en sak, men om det görs mot ens vilja blir det något helt annat. De så kallade ”avancerade förhörsmetoderna” kan framkallas genom ett VR-headset, där desorientering, hets, panik och rädsla kan påtvingas. Upplevelser av religiöst eller moraliska förtal, sensorisk överbelastning, sensorisk deprivation och känsla av personligt frånkoppling är alla möjliga att göra mer effektivt med VR.
Men då VR fortfarande är ett område under utveckling, är egentligen det enda som motsäger att det redan används inom militär tortyr, att de nuvarande tortyrmetoderna är lättare och billigare. “Det finns så många sätt att skada människor på. Ibland är det de enklaste sakerna, och då behövs inte avancerad teknologi”, säger Dr. Vince Iacopino, en expert på bedömningen av tortyroffer och huvudförfattare till FN: s Istanbul protokoll.
Ansvar hos skaparna och behovet av en uppförandekod
När miljön man försätts i kan också lätt kan manipuleras, ligger ett stort ansvar i händerna på den som skapat upplevelsen. Den aspekten spelar särskilt stor roll när de kommersiella, politiska, religiösa eller statliga intressen kommer på tal om skapandet och upprätthållandet av virtuella världar.
Dessa är några av anledningarna till varför fler röster höjs om VRs kraft på det mänskliga psyket och beteendet, och hur kraven på en uppförandekod inom VR och dess innehåll bör etableras. Trots alla negativa saker som går att göra med VR, så framhåller vi att det positiva överväger. Och också därför allt fler som skyndar sig för att etablera VR som en empatimaskin i dess positiva bemärkelse.
